Kristinebergsregattan har anor sen ca 15 år när några seglingstokiga marinbiologer beslöt att ha kappsegling. Man bjöd med några ovana studenter och det hela har blivit allt seriösare med åren. I år var dryga tiotalet anmälda: stora, tunga kosterinspirerade långkölade båtar som Allegro 33 och OE32, en Contrast 33, några IF och Marieholms 26, Lasers och förståss en Weta med mig vid rodret och EvaLinnea som gast. Kappseglingen går på Gullmarsfjorden utanför Lysekil. Vägval är en viktig faktor med stundtals någon knop in- eller utström, bitvis höga berg som omger fjorden vilka kan ge både motvrid- och lyft. Vid fjordtröskeln ligger ett band med öar som ger sjölä men å andra sidan gör sjön väldigt krabb vid syvästlig hård vind rätt in i fjorden. Kappseglingen går med omvänd start på SRS så vi fick starta sist på en tvåvarvs kryss-länsbana med beräknad seglingstid ca 1,5h. Väderprognosen för 5 juni spådde 12 grader, ökande sydvästlig vind med kulingvarning på Skagerack…
Jag satte skotfästet näst längst in på focken och längst in på storen för att twista seglen och kunna blåsa ur de kraftigaste vindbyarna, drog rejält i cunningham för att plana ut och flytta segelbuken bakåt på kryssen. Sjöställ på med våtdräkt under gällde för oss båda. Låga söndertrasade cumulusmoln rusade förbi på himlen och havet färgades mörkblått med dragning åt lila i den fräsande sjön. Redan innan vi kommit fram till start var vi genomblöta efter rejäla duschar. Vi startade ca 20min efter första båt och tajmade starten perfekt och började sedan jakten på övriga fältet med slör mot första märket. Det var inte tal om screacher i den hårda vinden, vi fick sätta oss rejält akterut för att inte riskera att stå på näsan. Vi befann oss i ett konstant vattensprut, maxade ca 15 knop och tog två båtar redan vid första rundningen. Nu var frågan hur vi skulle klara kryssen mot de långa stabila kölbåtarna. Vi flög, stampade och hoppade mot den krabba sjön i 8-9 knops fart fortare en någon annan båt! Med Evalinnea längst ut på utriggaren och mig på meshnätet gick vi ändå relativt stabilt. Dock klarade vi inte att hålla riktigt lika högt utan fick ta ett delvis annat vägval i motströmmen. Vid nästa rundning passerade vi ytterligare någon båt, bl a min gamla kappseglingspartner i Contrast 33. Gott! På länsbenet skar vi och lyckades plocka ytterligare någon båt. Väl upp på kryssen igen hade vinden ökat till 13m/s i medelvind och 16 m/s i byarna. Nu började det mer likna en kamp för överlevnad där jag långa stunder inte tyckte jag såg någonting i vattenkaskaderna som sköljde över oss. Slagen blev farliga då det gällde att inte få för mycket vindtryck i seglen innan Wetan accelererade iväg. Var tvungen att motvilligt släppa lite i de hårdaste byarna. Mötte den enda kvarvarande Lasern med radialrigg som tvingades utmattad ge upp strax innan sista rundningen. Sen blev det en kort läns med efterföljande kryss in mot mål. Vi hade då seglat förbi alla båtar utom de två tunga långkölade båtarna som hade idealiska förhållanden. Vi hade snabbast seglade tid och kom totaltrea vilket vi ser som en ren viljeprestation i de svåra förhållandena. Genomblöta, småfrusna, utmattade men stolta svidande vi om och sen var det regattamiddag med grillkorv och bärs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar